Smälter helgens vernissage och händelser på Panorama Art i Stockholm. Jag förbereder mig väl med installation och tavlor. Jag vill förmedla känsla när jag gör utställningar. När jag kom dit blev det inte alls så, galleristen ville inte ha något annat än konst på väggarna. Jag ändrade om och tog några bord där jag ville ge extra touch åt tavlorna. Men hon sade ifrån på det också, fick ändå igenom två bord. Så jag kände mig rätt ledsen och maktlös efteråt. Jag åkte hem med sorg och ilska. På vernissagedagen bestämde jag mig för att genomföra min performance trots allt. Jag gjorde det med bravur och galleristen blev helt tagen av mitt dikthäfte och älskade mina dikter och gillade mina tavlor. Jag hade rubbat hennes föreställning av mig. Alltså när jag står för något och ej viker från min känsla av vad jag kan, vem jag är. Så får jag tillslut respekt. Det var nära att jag hade gått på fredagen men är idag mycket glad över att jag stannade till vernissaget. Om jag hade gått på fredagen hade jag inte känt denna tillfredställelse idag. Tillfredställellse av att ha gett någonting till någon. Ännu en oväntad omvändning i livet som GER energi och livskraft! Jag är tacksam. Motgång föder styrka och jäklar va stolt jag är som genomförde det med kraft!