Det är underligt, spännande hur mina tavlor "talar". Inte bara i själva mönstret i tavlan utan också runt om. En reflektion från utställningen och förberedelserna inför vernissaget på Panorama Art i Stockholm (som förresten pågår till och med nu på torsdag så skynda på att gå förbi) Vi kan kalla det slump men det kan även ligga något i vad som sker. Precis innan jag skulle åka upp till Stockholm fick jag vända och hämta nyckelhålet som Ni ser ovan. Jag bara fick en känsla av att den skulle med. Under upphängningen på fredagen, då jag blev mer och mer frustrerad, intalade jag mig själv att; det går över .. det är väl inte så farligt osv. Jag skall vara stark och inte visa några känslor. Då när jag pustade ut, och alla tavlor/små installationer finnes på plats, ramlar denna tavla ner bakom min rygg och går sönder i ramen och glaset. Då brast jag och känslorna kom fram. Fick då av en konstnär att man faktiskt är jäkligt ömtålig när man hänger upp tavlor, att man är sårbar och öppnar sig själv under processen. Så mina känslor gav mig rum, rum nog att få uttrymme från att ha känt mig instängd i ett hörn. Tavlan hjälpte mig att ta mig ur någonting destruktivt tankemönster, att försöka kuva mig själv. Såå om man kan tacka en tavla så gör jag det.