Det enda som är varaktigt
är förändringen
som sådan
men även kärleken ..
den att verkligen
känna sig
älskad
av sig själv
Frågan är om den känslan är alltför
vanligt tabu, den självklara kärleken. När jag är där märker jag hur
världens normverk förhindrar, förlöjligar ... förminskar .. vår kärlek och även våra
instinkter... sakta sakta .. förändras vår art ..
För om vi skulle ta kärleken som självklar, börja leva efter den, för den, utifrån den ..
så skulle världen förändras. Våra krav på vår värld, våra normer, vanor, mönster
skulle förändras ..
Men vågar kapitalismen släppa oss lösa?
Vågar vi tro på att vi klarar oss?
ute i den vilda naturen,
ute i vår vilda natur ..
vi har vårt hjärta, vi har vårt förnuft ..
är vi så farliga. Kanske det vi ser, exploateringen
av vår natur och vår egen natur ger oss kalla fötter ..
för vi har kommit alltför långt bort från oss själva
att vi har glömt och förvanskat vårt riktiga sätt
att leva, överleva och att ta vara på oss själva och varandra.