Drypande av hav
Lortig av jord
Tänder jag elden
På mina förväntningar
kysser kadaver
Tills det växer upp nytt
Liv och jag kan andas av mig själv
Och älska vad än som kommer upp
Älska alla känslor
I ett hav av ödmjukhet
jublar ut vad mitt hjärta längtar efter
Ta en risk och existera
Byt ut de droger och paradigm som stänger inne.
Idag
Fröjdas
Rakryggad

Av My

Idag fick jag återigen påminnelse hur långt vi har kommit inom vården, att vi är långt ifrån att förstå kroppen och hjärnans sammankoppling och att ta det som självklart.

Nu när jag blickar tillbaka genom min anorexitid ser jag hur kroppen har visat mig vägen. Då visade kroppen mig att det var någonting som inte stämde, någonting som jag borde titta lite närmare på. Men jag hörde inte, inte då. Jag bara hatade min kropp över allt annat, kanske för att den visade mig någonting jag inte orkade lyssna på, någonting jag inte orkade känna. Jag kan se det i vårt samhälle där vi människor får mer och mer stressrelaterade kroppssymtom. Kroppen vill tala om någonting för oss när vi har ont. Vi behöver mer tid att kunna lyssna på våra kroppar och förstå vad vi behöver. Kroppens visdom är bra mycket starkare än vårt intellekt.

Bilden är ritad av mig på en krokilektion i Örebro med en helt underbar lärare och konstnär Jossi Ahlström.