Det enda som är varaktigt 

är förändringen 

som sådan 

men även kärleken .. 

den att verkligen 

känna sig 

älskad

av sig själv

Frågan är om den känslan är alltför

vanligt tabu, den självklara kärleken. När jag är där märker jag hur

världens normverk förhindrar, förlöjligar ... förminskar .. vår kärlek och även våra

instinkter... sakta sakta .. förändras vår art .. 

För om vi skulle ta kärleken som självklar, börja leva efter den, för den, utifrån den .. 

så skulle världen förändras. Våra krav på vår värld, våra normer, vanor, mönster

skulle förändras .. 

Men vågar kapitalismen släppa oss lösa? 

Vågar vi tro på att vi klarar oss? 

ute i den vilda naturen,

ute i vår vilda natur .. 

vi har vårt hjärta, vi har vårt förnuft .. 

är vi så farliga. Kanske det vi ser, exploateringen

av vår natur och vår egen natur ger oss kalla fötter .. 

för vi har kommit alltför långt bort från oss själva

att vi har glömt och förvanskat vårt riktiga sätt

att leva, överleva och att ta vara på oss själva och varandra.